Är vi inte ruttna och hyfsat dåliga egentligen

Det är lite skitdåligt, hävstångseffekten som den ter sig i människans liv. Jag läste teknisk linje och lärde mig att F=m*a där F är kraften i en hävstång om man placerar en vikt med massan "m" på avståndet "a" från själva lagringen/den plats som stången vrides kring.

På en sån där gunga med två sitsar på lekplatsen innebär det att den tyngsta personen får mest kraft nedåt (rumpan mot gummidäcket) och den andre blir lyft upp. Kunde den lättare sitta längre från vågpunkten hade han haft en chans genom ökat avstånd ("a" - hävningseffekten!) lyfta den fete på andra sidan. Se lekplatsapplicering.

Ta-da:

I livet, som ju är beklagligt kort som det är, har nån skitstövel sett till så att de beslut vi tar när vi är unga är ger långt större hävningseffekt (a) än de man fattar som äldre, även om de råkar vara större och väga tyngre (m). Åldern minskar avståndet "a", vill man vara rent jävlig så är "a" avståndet till döden.

Alltså - vi bestämmer utfallet (F) med en massa tillfälligheter (litet "m") innan vi har kunskapen att göra de stora (stoort "m") besluten, men ändå styr de hela utfallet.

Antagligen är det så här för att det inte spelar någon roll för någon annan än den berörde, som ju knappast är oersättlig. Så måste det väl vara?

Det här är ett skitinlägg men det tog så lång tid att klabba med lekparksbild, formel och text att jag vägrar radera. Ta till er av min visdom, eller anmäl mig till psykklinik.